Sjödagarna 2012

På årets version av sjödagarna spelade sju spelevinkar. Det var Christina, Inga-Lill, Åke, Ann-Christin, Christer, Anette och Hanski. Det var lite tveksamt hur det skulle bli för regnet föll ännu en timme före uppträdandet och det kändes inte så lustigt. Medan vi övade i stadsbibliotekets musikpaviljong såg vi hur förbispatserande människor spände upp sina paraplyn. Men sedan slutade det att regna som tur var.
Årets upplägg såg lite annorlunda ut. Vi spelade inte på det gängse lastbilsflaket utan ställde oss framför museibyggnadens vida portar. Dessutom spelade vi utan el-förstärkning, helt akustiskt. Un-plugged som man började kallade det på 1980-talet. Det visade sig vara ett bra drag, vi upplevde spelningen som den bästa av alla sjökvartersspelningar. Vi hörde bra vad vi själva och andra spelade och publiken berättade också hur bra det hördes. Den bastanta träväggen vi stod framför förstärkte ljudet fint och gav det en skjuts i rätt riktning. De som ville lyssna på oss bänkade sig framför oss och de som ville slippa blev inte pådyvlade musiken via högtalaranläggningarna. Årets upplaga av spelningen uppskattades både av publiken och av oss själva. Inte illa fast vi spelade i ullstrumpor, ytterjackor och koftor. Och vi fick ett par nya fans från Lahtis som satt och lyssnade på oss under hela första setet och nästan hela det andra. Det gladde.

Christina med basen. 

Åke och Anette, våra dragspelare.

 Ann-Christin, Christer och Inga-Lill på fiol.

Paret från Lahtis vid bordsändan.

Hanski

Gillet i Väddö 2012

För fjärde året i rad har Ålands Spelmansgille deltagit i spelmansstämman i Väddö. Nästa år firas det 40-årsjubileum där och om vi uppfattade saken rätt är vi välkomna igen. Det är kul!

I år var vi alla beredda på regn eftersom alla prognoser lovade det, så vi packade ner extra klädombyten, regnkläder o.s.v. Förvånade var vi då vi i Eckerölinjens matsal fortfarande inte såg skymten av en endaste regndroppe. Jo, svarta moln såg vi och lite rullade det också men inget regn. Då vi ankom Grisslehamn hade det till och med ljusnat betydligt på himlen.

Liksom de tidigare åren blev vi väl mottagna och försedda med kaffe- och smörgåskuponger och denna gång fick vi tillgång till ett eget back-stage-rum, en gammal fin snickarbod, man tackar! Och det som vi lade märke till i samhället var hur bra arrangörerna hade gjort reklam för stämman. Skyltar och plakat lite här och där. Fint!

Just vid invigningen, som för säkerhets skull flyttades inomhus, kom en störtskur på cirka fem minuter men resten av stämman var regnfri. Och då Bengan Jansson med hustru Eva äntrade utomhusscenen började solen att värma. Härligt!

I år var vi fem musikanter från Gillet som klev upp på scenen i den välbekanta ladan på Kista hembygdsgård. Vi uppträdde i cirka 20 minuter och det flöt på väl, så vi kände oss nöjda då vi gjort vårt. Extra roligt var det då flera av åhörarna kom fram och berömde speciellt Jalles låt Kråkvilan. Sen, då solen börjat skina och då vi avnjutit Bengans och Evas fantastisa musikaliska krumsprång som var helt i en klass för sig, plockade vi upp instrumenten och buskspelade tills stämman var slut, ja lite efter också. Sen packade vi våra bilar och drog till Älmsta på sedvanlig shopping i ICA-butiken. Denna gången hittade vi en ny restaurang, Ankaret, som hade fin mat och bra service. Vi fick oss så mycket serverat att vi baxnade och fick be om en doggy-bag. En lyckad resa som vi kan leva länge på igen!

Här en länk till fler bilder från stämman, klicka!

Här en videosnutt från stämman, klicka!